Idag har jag varit duktig. Jag har inte varit förmäten eller skämtat olämpligt. Tyst, allvarligt och noggrant har jag fullgjort förelagda arbetsuppgifter och sedant noggrant dokumenterat dessa på de härför föreskrivna blanketterna.
Detta vore väl kanske inte så illa om jag inte känt en viss tillfredsställelse i detta. Någonstans i mitt inre stängdes min kreativitet och lekfullhet av. Mina glada tankar ersattes av ett slags monotont surrande - ett surrogatnirvana om man får vitsa till det. Jag har råkat ut för den här känslan förr: när jag joggat och den där gången jag höll på att somna när jag körde bil och försökte lära mig strupsång.
Jag har funderat ut ett lite putslustigt uttryck för det. Lutherkoma! Jag har sett många människor som lidit av det. De brukar sitta på bussen med grå, märkligt tillfredsställda, ansikten. Ibland kan man se dem i bilar också, när man försöker gå över vägen på nåt övergångsställe. Det är då man ska passa sig. De ser dig inte. De är fast i sitt Lutherkoma.
Idag när jag kom hem lagade jag en god middag med min yngste son som medhjälpare samtidigt som jag hjälpte den äldre med hans fysikläxa. Jag fyllde diskmaskinen och skjutsade den äldre junioren till hans träning. Jag har satt på en maskin tvätt, skriver en blogg och funderar på en lång kvällspromenad lite senare - givetvis efter att jag hängt tvätten och bäddat rent i sängarna. Jag känner mig avslappnad, tillfreds och fylld av energi.
Det här Lutherkomat skrämmer mig lite. Varför slutar det inte? Varför trivs jag lite med det? Håller också jag på att bli en sån där nöjd människa som njuter av tröttheten efter en hård dags arbete?
Inge och Sten! Var finns ni när jag behöver er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar