När jag diskuterade det här med andra ickerökande vänner insåg jag att jag inte var ensam om problemet. Rökarnas bolmande fick oss ickerökare att dricka för fort. Eftersom mina vänner inte bara var snygga och intelligenta utan också handlingens män (ja det var bara killar den gången) planerade vi raskt motåtgärder.
Lösningen kom lika enkelt som överraskande. Det gällde att hålla händerna upptagna för att förhindra den där otäcka okynnespimplandet. Vi skulle ta med oss stickningar på krogen. Planering vidtog. Jops krog utsågs raskt till testkrog. Vi räknade också med vi skulle behöva vara flera stycken eftersom vissa män skulle uppleva som hotfulla med vår nya hobby. Korgar med garn, stickor och stickbeskrivningar skulle införskaffas och sedan skulle vi samlas runt krogbordet. Detta var troligtvis den bästa idé vi någonsin fått.
Naturligtvis föll denna strålande plan i verklighetens kalla ljus. Ingen av oss hade en aning om hur man gjorde när man stickade. Ingen av oss hade heller självdisciplinen att lära oss.
Numera är det ju lyckligtvis förbjudet att röka på krogen. Vi ickerökare kan inte längre skylla vår alkoholkonsumtion på rökarna. Det är dessutom bättre luft och maten smakar bättre utan den där otäcka tobaksröken. Men ibland måste jag erkänna att jag saknar det där. Ibland tänker jag på hur trevligt det skulle varit att sitta där, runt bordet med varsin stickning.
Er virkade
