I morgon ska jag upp och jobba. Jag kommer att stiga upp 06.40, väcka barn, klä på mig, väcka barn som somnat om, laga frukost, väcka barn som somnat om. Sedan barnen fått någon form av stadga i sin vakenhet ska jag gå till bilen, köra iväg, hämta min samåkare (tack och lov för det), åka till jobbet, jobba, äta lunch, jobba, åka hem, laga mat, diska, tvätta, hänga tvätt och slutligen somna utan att jag egentligen hunnit ägna en minut åt det jag rätteligen borde fått ägna mitt liv åt.
Jag borde fått bli poet. Med poet menar jag nu vare sig en sån där utfattig stackare som jobbar extra i disken på lunchrestauranger för att få ihop till hyran eller en versmakare som får en viss utkomst av att skriva för Melodischlagerfestivalen. Jag skulle ju ha blivit en sån där svårmodig historia som gick omkring och suckade och skrev om Ångest och Döden. Sedan skulle jag iklätt mig en klädsam skrivkramp och låtit världen vänta på något mästerverk som skulle uppenbara sig för mig. Jag borde ha fått vara Rilke. Ja, kanske inte Rilke, men som honom. Jag borde också tagits omhand av rika änkor till ungerska grevar och fått vandra i dystra slottsträdgårdar för att vid lämpliga tillfällen visas upp för väninnorna. "Tyst", skulle hon säga till dem när de pladdrar lite för mycket, "geniet skapar".
Men nu är det ju inte så. Jag ska upp tidigt och borde nog gå och lägga mig. Inatt ska jag drömma att jag är Rilke.
Er diktande...
