onsdag 4 mars 2009

Lena Adelsohn Liljeroths - kulturminister

Jag brukar försöka göra läxan innan jag skriver. Jag gillar att vara insatt och kunnig i det jag uttalar mig om. Det finns ett problem bara. Jag blir lätt uttråkad. Den här gången orkade jag bara inte. Lena Adelsohn Liljeroths åsikter om kultur verkar rinna mellan mina fingrar som sand.

Nu tänkte jag i alla fall skriva något om vår kära kulturministers konstsyn. Ni vet hon Lena Adelsohn Liljeroths. Hon som är ihop med den där gubben och har åkt dit på olaga innehav av tårgas. Jag tänkte skriva något konstruktivt om hennes roll i den pågående debatten om Konstfack och om gränserna för det konstnärliga uttrycket. Kanske hade jag också kunnat klämma in något om konstens roll i samhället, dess funktion som utmaning, spegel, provokation.. det där viktiga ni vet.

Jag måste dessvärre ge upp. Lena Adelsohn Liljeroths ser konsten genom backspegeln, inte genom vindrutan. Jag kollade upp:

favoritbok - Hemsöborna (1887)
favorittavla - "svensk konstnär" som hon blev glad av. Knappast nåt gjort efter 50-talet alltså
favoritkonst - Konungarnas dal. Nu kan vi börja prata backspegel eftersom det är i runda slängar 3000 - 3500 år sedan.
favoritfilm och musik - Mozart. OK 1700-talsmusik är också coolt
favorisscenupplevelse - Törnrosa .. och märk väl .. med originalkulisserna från 1890 alltså. det påpekades noggrant.

Jag vill inte på något vis kritisera hennes smak. Det där är kvalitetsgrejor som nämns. Problemet är att det är föråldrat. Det är konst som hörde till en annan värld än vår, även om den bibehåller sitt värde för sin skönhet och grace. Mozart var en revoltionär på sin tid. Hans verk censurerades av den tidens makthavare. Strindberg väckte i den tidens kulturkonservativa kretsar en anstöt som får kritiken mot Konstfacks elevarbeten att framstå som små stormar i vattenglas.

Det är inte undra på att kulturdebatten helt plötsligt inriktas på företagssponsring (vilket företag vill förknippas med provokativ nyskapande konst?) och jakt på klottrare/graffitikonstnärer och institutionella frågor.

Med risk att verka elitistisk måste jag bara få fråga mig. Vore det inte underbart med en kulturminister som hade nån slags nyfikenhet och öppenhet också i det personliga förhållningssättet till kultur - någon som kunde lägga ett personligt engagemang till de vanliga flosklerna om kulturen och som också modigt kunde stå för den konst som är nyskapande, djärv och utmanande.

Er avtrubbade

måndag 2 mars 2009

Funderar på katter och sånt.

Jag har ju katt. Ska man vara riktigt exakt så är det en katt som äger min familj. Han kräver ordning och reda omkring sig. Det ska vara friskt vatten, god mat och ren kattsand. Varje natt får jag göra tjänst som värmedyna när katten blir lite frusen framåt småtimmarna. Hade katter valspråk skulle hans vara "Vän av ordning". Nu ska jag väl erkänna att jag inte är helt säker på att inte katter har små hemliga valspråk som de skickligt döljer för sina människor.

Han får mat också det lilla livet. Det finns mat för katter i alla livssituationer. Min katt får mat för "aktiva unga katter". Maten är baserad på förstklassiga råvaror och helt fri från konstgjorda tillsatser. Jag har jämfört med innehållsförteckningarna till maten jag och mina barn äter. Det är skrämmande. Jag står alltså och använder tid till att välja rätt kost åt katten utifrån hans livssituation. Jag får hjälp av kunnig personal i valet och jag är oerhört konsekvent med att han inte ska äta något olämpligt. Mina barn petar jag däremot i konstiga kemikalier och tillsatser i parti och minut.

Jag är inte ensam i alla fall. Specialaffären där jag handlar maten (jag skulle ju aldrig ge honom någon mindre nyttig kattmat från en vanlig affär) är fylld av överviktiga barn och vuxna. Det verkar ha gått ner en och annan Billyspizza där också. Djuren är däremot i toppform.Coca cola ... vem skulle ge sin katt nåt sånt?

Givetvis har katten extra miljövänlig kattströ också. Eländet är gjort på returpapper och möjligt att kompostera. Själv tar jag bilen 500 meter till affären och slarvar åtskilligt med återvinningen.

Nu kommer han in. Katten alltså. Äckligt vältränad, välnärd och miljömässigt korrekt stryker han sig mot mina ben, hoppar med ett "purr" upp framför dataskärmen, ger mig en lycklig blick och rullar ihop sig till en liten Überkatzeboll" framför mig. Där ligger han, den lille autarken, och njuter. Jag ska stänga av datorn försiktigt och smyga iväg och så att jag inte stör hans höghet i den välbehövliga vilan.

Er smygande