Man slåss mot tristessen

Usch, vilken tråkig dag jag har!

Jag har hamnat i ett sånt där läge där jag egentligen har massor att göra, men inte kan komma på hur jag ska börja. Det är enerverande. Jag förvandlas till en gnällmaskin. Allting är tråkigt och meningslöst. Jag har ingen lust att göra något. Å andra sidan blir jag oerhört uttråkad av sysslolösheten. Det blir liksom fel hur jag än gör.... eller inte gör ..

Nåja! Jag har tak över huvudet, en regelbunden inkomst och jag omges av underbara människor. Egentligen har jag väl ingenting att gnälla på .. egentligen.... egentligen .. Också detta faktum gör mig gnällig och irriterad.

Jag har i alla fall hittat några intressanta bloggare som skriver från ett intressantare perspektiv än mitt. http://hemlos.situationsthlm.se/ . Det är väl värt att läsa.

Er barnsligt tjurige

Jag blir så glad

Det finns människor som gör sitt bästa för andra. Detta är en sån där insikt som man tappar bort ibland och som man sedan springer på sådär oförhappandes. Ni vet, ungefär som när man hittar den där andra kobrastrumpan som varit borta i flera månader.

Idag har jag njutit av att lyssna på Therese Eriksson från en organisation som heter Maskrosbarn. Den är till för barn till missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar. Tjejen är bara 22 år gammal men har fullständig kontroll över föreläsningen. Både elever och lärare sitter som trollbundna och lyssnar på hennes historia.

Det hon förmedlar är hopp. Det är en bristvara i vårt samhälle. Vi har skapat ett hopplöshetens paradigm för våra trasigaste ungdomar. Om du inte sköter dina studier och går den etablerade vägen har du ingen framtid. Det är budskapet som trumfas igenom. Allt annat är flum! Det är svårt att gå den etablerade vägen när du hela tiden oroar dig för att du ska komma hem och upptäcka att din mamma supit ihjäl sig.

Det liksom lyser om Therese. Hon står där och strålar ut: "Se på mig! Jag kunde! Ni kan också!"

Er hoppfulle

PS .. hemsidan ... för er och de trasiga ungdomarna: www.maskrosbarn.org

Lux Interior är död!

Ånej!

Nu har en annan av mina hjältar gått bort. Lux Interior, sångaren i the Cramps, är död. Jag hann aldrig se dem live och nu känns det som jag skulle vilja slå en stekpanna i huvudet på mig själv för att jag missade dem. Nånstans trodde jag väl att de alltid skulle finnas kvar - till sedan - till nästa gång.

Jag kommer ihåg när jag upptäckte dem. Det var som att öppna en dörr in i en värld skapad ur min barndoms skräckserietidningar, Chock hette väl den bästa, Rockabilly och sex. Jag gillade det! Jag har älskat Cramps sedan dess och så fort jag känt ett behov av whiskey och good clean fun har the Cramps snurrat runt på skivtallriken. Dessutom har de alltid varit den bästa medicinen för att få upp humöret efter tråkiga möten på jobbet. I mobilen ligger "Like a Bad Girl Should, Bikini Girls With Machine guns, the Alligator Stomp redo att blåsa bort tristessen och apatin.

Nu tänker jag ta en lång promenad hem med the Cramps i lurarna. Vem vet? Kanske kommer jag att ta några små danssteg på vägen som en stillsam hyllning till Lux Interior.

Er tämligen sorgsne

Friskolor med kuliga namn

Jag har haft nöjet att läsa lite papper från några nystartade friskolor. Det är verkligen storslagna namn de har. Det här är min favorit: KUNSKAPSAKADEMIN. Smaka på namnet! Låt det rulla runt mot gommen som ett årgångsvin. Vi har Svenska akademin, Platons akademi och varför inte Åbo akademi - bildningens högborgar av rang.

Sedan har vi alltså Kunskapsakademin. Det är en högstadieskola i byn Ankarsvik ute på Alnön utanför Sundsvall. Det känns som om namnet är en oerhörd overkill. Det är lite som om jag skulle kalla min gamla Renault för Rolls Royce de lux super turbo, eller nåt.

De ska tydligen jobba med casepedagogik också. Casen skulle visst kocken och föräldrarna ordna. Casepedagogik är ju bra, men det är ju egentligen avsett för universiteten. Jag undrar hur det kommer att fungera med 13-åriga killar med drömmar om moped.

Jag ser att jag svänger mig med svängelska där. Det får mig osökt att tänka på en annan skola: Internationella Engelska Skolan Sundsvall. Ja ni har sett rätt. Den är inte bara engelsk. Den är dessutom internationell. Det står skrivet på svenska på den ena sidan av papperet och på engelska på den andra. Det är jättebra för då vet man att de faktiskt kan engelska på den där engelska skolan. Det är till och med så engelsk att de pratar om sig själva som mr och ms i löpande svensk text. Det är nästan så jag hoppas att de inte ska undervisa i svenska.

Jag vet inte varför jag blir så misstänksam mot en skola som i ett brev påpekar att de följer skollagen och har "kvalitetsinriktning". Jag skulle vilja se den skola som inte påstod sig ha det. Jag kan ju inte för mitt liv tro att en skola skulle vilja satsa på kvantitet och ha så många elevers skolpeng som möjligt för att sedan bedriva en så billig undervisning som möjligt för att maximera vinsten. .. eller?

Engelska skolan förresten? Mr Brisson, rektorn alltså, är visst i Kanada och rekryterar lärare. Ligger Kanada i England nu? Det är en jäkla skillnad på de där länderna. Dessutom påstås Västhagens gamla sinnesjukhus, där ju undervisningen ska bedrivas, präglas av engelsk arkitektur. Man häpnar! Ett gammalt svenskt dårhus från 1918 med galler för fönstren! Helt plötsligt får mr Brissons löfte brevet om att det ska praktiserar "tough love" på skolan en lite märklig innebörd.

Nä nu orkar jag liksom inte med friskolorna längre.

Er ödmjuke