onsdag 28 januari 2009

Passa er för Svenskt Näringsliv

Jag har varit och fått information från Svenskt näringsliv. Det är bekvämt, lättsmält och prydligt förpackat. Men man får passa sig väldigt noga. Kom ihåg källkritiken! Servera inte deras sanningar till barn och ungdomar utan eftertanke.

http://www.arbetaren.se/articles/inrikes20090127-7

onsdag 7 januari 2009

Ron Asheton In Memoriam

I dag läste jag att Ron Asheton dött. Det är märkligt, men jag kände mig som jag förlorat en vän. Jag har aldrig träffat honom eller sett honom spela. Han har funnits där hela tiden för mig ändå.

Jag kommer ihåg när jag hämtade ut de två LP-skivorna jag beställt från England. Jag gick hem och lyssnade. Det var The Stooges och Funhouse. Jag tillbringade de närmaste dygnen vid stereon. Det var Funhouse som berörde mig mest. Det var något i det där djuriska, maniska gitarrspelet som jag omedelbart identifierade mig med. Det var den lite misslyckade förortsgrabbens revanch - han som varken var snygg eller begåvad. Äntligen hittade jag något som gav uttryck för hur jag egentligen kände - all ilska som jag skickligt dolde för omvärlden,

Jag har spelat själv sedan dess. Jag kom igång kanske ett halvår efter att jag fått skivorna. Hela tiden har jag velat nå den där känslan Ron Asheton förmedlade i "Down on the Street" eller "Dirt" - ett tuggande, aggressivt frammorrat "kom och ta mig då era jävlar". Det har hänt att jag lyckats. Det har varit höjdpunkter i mitt liv.

Ibland har livet varit förjävligt. Då har Ron Ashetons gitarr alltid funnits där för mig. När jag känt mig riktigt liten och trampad på har jag alltid kunnat frammana den där trotsiga ilskan som ändå fått mig att kämpa vidare en dag till. Det finns en oerhörd kraft i den känslan - en tjurighet som gör att jag orkar allt.

Nu är han borta. Jag önskar att jag fått tillfälle att tacka honom för allt hans musik gjort för mig. Troligtvis hade det blivit en pinsam historia där han försökt undkomma den där gråtmilt tacksamme idioten, men ändå.

Nu är det enda jag kan göra att spela "LA Blues" högt som fan för grannarna och gå ut och yla ett "Tack Ron" till stjärnorna.

Jag kommer aldrig att glömma.

tisdag 6 januari 2009

Äntligen lite hopp i vintermörkret

"I dagens DN kan man läsa".... Var det inte så han började Tage Danielsson när de körde Lindemansketcherna. Jag saknat hans humor. Den var liksom vänlig och hade ryggrad. Jag har svårt för elakhumorn.

Apropå DN så hittade jag en underbar artikel idag när jag läste DN på nätet i stället för att strippa julgranen:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=869514

Läs och njut!

Er morgonglade

söndag 4 januari 2009

Benito Mussolini accademia dell'pasta.

Jag gillar verkligen friskolorna. De har så roliga namn allihopa. En annan sak som roar mig är att man knappat skulle köpa en bil eller ett hus på samma premisser som man väljer skola åt sina barn.

Det verkar som det räcker med ett coolt namn på utrikiska och nåt dillande om kunskap och disciplin utan nån som helst pedagogisk grund för att vi glatt ska skicka våra barn till det ena gänget klåpare värre än det andra. Vad kan man annat vänta egentligen? Vi lever ju i nannyakuternas gyllene era.

Jag har emellertid kommit på hur jag själv ska tjäna pengar på denna bubbla in den spricker. (Tro mig - den kommer att spricka med massor av barn halvvägs på väg mot någon form av utbildning) Vad är det som är inne just nu? Jo, disciplin och italiensk mat. Namnet faller helt plötsligt så lätt på tungan: Benito Mussolini accademia dell'pasta.

Om jag skyndar mig kan jag få in en ansökan till skolverket. Jag ska höra om Paulo Roberto är ledig för jobbet som rektor. Han har rätt kvalifikationer och måste väl i ärlighetens namn ha slut på släktingar i Italien som lagar mat åt honom nu.

Nog bloggat! Skolverket .. här kommer jag

lördag 3 januari 2009

Er ödmjuke tjänare modebloggar

- Nej! Det här går inte längre! Det kan bara inte fortsätta så här! Jag kvider när jag inser hur få läsare mina dystra betraktelser har.

Sanningen uppenbarar sig plötsligt för mig som i ett skimmer. Jag måste bli mer bloggvänlig. Jag måste skriva om de stora frågorna. Det är alltså mode, sex, kändisar och Stureplan i en härligt läsvänlig blandning det ska skrivas om från och med nu.

Nu ska vi se. Stureplan ligger i Stockholm ... aha, det börjar bra .. och där finns det fulla människor på kvällarna .. strålande .. jag fortsätter. .. en del av dem har sex .. kanon .. nu är jag på G .. fast det brukar bli ganska dåligt eftersom de är för berusade och påtända ... eh ... uppger en säker källa för undertecknad. Det intressanta är att universums centrum ligger där. Få känner till att själva urpunkten där Big Bang startade låg vid Stureplan. Fast det är förståss länge sen nu.

Seså! Det där var väl inte så svårt. Jag såg förresten han Martin från nåt sexprogram på TV i Sundsvall före jul. Han hade bråttom och en jäkligt ful mössa. Det var kändis, sex och mode i ett enda svep det där .. aktare Blondinbella .. Här kommer jag.

Nu tänkte jag skriva om mode. När mina kläder går sönder går jag till Dressman och köper nya. Jag rusar in och köper så fort jag kan något i en lämplig grå nyans. Jag brukar föredra gubbgrått och gammelmansljussvart. Jag brukar bli svettig och stirrig och jag hatar att vara i provrum. Jag hade faktiskt en body double på jobbet förut som jag tänkte skicka iväg och prova kläder åt mig. Nu har den svikaren gått ner 10 kg. Den jäveln! En del tänker bara på sig själva.

Det äckligaste jag vet är kläder med fåniga djur på. En vuxen man går inte omkring med en krokodil på tröjan. Sen ska det ju stå saker på kläderna också. Det är urlöjligt såvida det inte är en reklamtröja för t ex Scania Vabis. Då är det snyggt. En sliten turnétröja för ett hårdrocksband är också snyggt. Det är dock inte OK när små popsnören har Ramoneströjor för att det är hippt. Detta är en styggelse!

Hmm! Jag känner att jag hittat min nisch här. Jag återkommer med mer!