Djurens rätt och barnamord

Vår favoritorganisation Djurens rätt har gjort en alldeles egen lite reklamkampanj för att få våra barn att inte äta kött. Det är bilder på sorgsna barn som tittar sådär skuldbeläggande in i kameran under deviser som: "Pia, Emma och Erik överlevde resan. 150 000 av deras kamrater dog"

Visst är det lite äckligt? Bilderna från judeutrotningarna kommer in i mitt medvetande. Överfulla boskapsvagnar som töms på barnlik. Fast - nu var det ju kycklingar det här handlade om i det här fallet och då går man över gränsen tycker jag. Det är väl syftet också antar jag - att få barn att vämjas vid kött; att få dem att associera kött till mord på barn.

Låt oss titta på det här från ett annat perspektiv i stället. Vi kan kanske kalla det ett humanistiskt perspektiv

På den här planeten dör varje år mer än 9 miljoner barn under fem års ålder. En tredjedel av dem dör av undernäring. Andra dräpare är malaria, AIDS och dåligt vatten. 93 miljoner får aldrig börja skolan och får därför aldrig chansen att utvecklas och få möjligheten till vettiga arbeten. De flesta av dessa är flickor.

Djurens rätts kampanj kostade 250 000 kronor. Det skulle ha räckt till t ex:

1. Grundläggande skolmaterial för mer än 13 000 barn.
2. 4 500 malarianät
3. Vattenreningsutrustning som skulle räcka till 2 500 familjer.


Vill ni se reklamkampanjen så finns den på nätet i Resume. UNICEF har gåvor man kan skänka till barn.

Alfahannar

Alfahannar! Jag har alltid haft svårt för det där primitiva i livet - att vi reduceras till hannar och honor som är offer för våra instinkter. Jag menar, till viss del funkar det ju så. Jag gillar det bara inte riktigt - jag vill vara en människa. Ni vet - en sån där som tänker, som använder sitt förstånd i stället för att vifta med sin babianstjärt och pinka in revir.

Det värsta med alfahannen är hans oförmåga att lyssna. De står där och pekar med hela handen och vräker ur sig den ena dumheten värre än den andra. Säger man emot kör de över en genom att upprepa idiotierna med högre röst pekande med hela handen: "Du hör ju inte vad jag säger", säger de. "Du stoppar huvudet i sanden och vägrar se problemen" , fortsätter de sedan med zelotisk nit. Färgen i ansiktet förändras till högröd, bröstet spänns ut och alfahannen är beredd att än en gång försvara sitt revir.

I alfahannens värld handlar det om att visa sin styrka och virilitet. Allting är yta och detta obestämbara som alfahannen själv så gärna kallar "karaktär" och "handlingskraft". Förnuft, sanning, ödmjukhet, omtanke - allt detta reduceras till flum och karaktärslöshet. Världen tillhör dem - alfahannarna som marcherar fram som hämtade ur Dressmanreklamen.

Det sorgligaste är kanske den lite misslyckade alfahannen som med pipig röst och stående på tå försöker få vara med och spela Spelet. Jag kommer osökt att tänka på vår skolminister.

När den där Björklund står där, kaukasiskt blåögd, och försöker värva röster på att vara hanne, retar det mig ofantligt. Ännu mer med tanke på att han lyckas. Dumskalle eller lögnare spelar ingen roll så länge man kan se bestämd och rakryggad ut. Den mannen har lyckats göra sig en karriär på att vara militärstilig och upprepa samma påståenden i 10 års tid. När han fått fått mothugg har han bröstat upp sig och startat tjäderspelet, trampat runt på arenan och trängt undan sina motståndare genom att brösta upp sig -kluck - kluck - kluck. När han till slut ställs mot väggen kommer hans rätta jag fram - en osäker liten man som lever på den myt han, med hjälp av sina rådgivare, byggt upp om sig själv.

Vad hände med liberalerna - partiet som stod för humanism och demokrati? Det fylldes av stylade alfahannar uppbackade av moraliskt tvivelaktiga fixarsorkar. Idag finns ingen plats för det som inte säljer. Hitler sa en gång: "Vill man ha de stora massornas sympati måste man berätta de dummaste och mest naiva saker för dem". Det känns som det vore Björklunds paroll.

Var finns de fula människorna i politiken? De har blivit bortträngda. Var finns de ångestfyllda, handikappade, rädda och undanträngda - de som behöver POLITIK! Ingen talar för dem längre. De pengar som delas ut till psykiatrin delas ut för att väljarna vill ha hårda tag mot MORDEN som dessa stackars människor tydligen begår jämt och ständigt. Var finns de som pratar för eleverna i våra skolor, som lyssnar på dem, respekterar dem och tar dem på allvar? Ingenstans! Björklund har definierat dem som okunniga bråkstakar och den som säger emot "Stoppar huvudet i sanden". Alfahannen talar! Kunskap och förnuft tiger!


Jag är nog själv nån slags alfahanne. Stor, stark och dispangulär med barn, hem och ett riktigt jobb. Jag är en vinnare i vår nya sköna värld. Ändå kan jag inte hjälpa att det gör så ont när jag ser hur ytlig och tunn den politiska världen är. Det räcker med blå ögon och en mycket enkelspårig hjärna för att lyckas i tillvaron.

De gamla huskurerna - och en liten tanke om skolan

Sådärja! Då var det dags för den stora höstförkylningen! Det är också dags att prova alla huskurer människor brukar föreslå. Jag har genom åren genomgått massor och tänkte göra en snabb genomgång av några av dem.

1. Ha ansiktet över hett vatten med Vicks balsam i. Det här är en riktig klassiker som jag använde under flera år. Det hjälper inte ett dugg mot förkylningen, men oj vilken fin hy jag fick. Jag slutade inte förrän jag råkade äta filmjölk ur en djuptallrik jag använt att ha vatten och balsam i och glömt att diska. Där kan vi nog prata om smaksensation.

2. Ha en strumpa med varm gröt runt halsen. Det här är en av de bisarraste saker jag gjort. Strumpan fick jag slänga och dessutom höll jag på att skålla mig. Blir man friskare? Nej! Tvärtom blir man bara sjukare, fast på ett väldigt konstigt sätt. Sjuk utan självrespekt liksom. Lite lockande på nåt vis .. men ...

3. Whisky och ett varmt bad. Ojojojoj vad jag gillar den här. Det är kanske det mysigaste jag vet. Men det funkar inte när man är sjuk! Det är farligt om man har feber! Jag tror man kan dö av det! Jag provade och jag tror aldrig jag varit med om att bli så mycket sämre så fort. Nej! Glöm den!

Nuförtiden vet vi ju innerst inne att man inte blir frisk av att linda en strumpa fylld med varm gröt runt halsen. Vi har en läkarvetenskap som hjälper oss att bli friska. Vi har moderna, effektiva, mediciner. Huskurerna använder vi för att de "låter bra" eller för att de är lockande av andra skäl som t ex whiskyn i badet. Den där rivande känslan i näsan av Vicks balsam i hett vatten känns ju renande även om den egentligen bara sprider infektionen ännu mer.

Av någon anledning uppenbarar sig vår skolministers bild framför mig. Ni vet, han står i en halvprofil så att man ska se att han inte är lönnfet och har en vältränad rumpa. Dessutom ler han
sådär inställsamt och ändå bestämt, som bara folkpartister kan göra nuförtiden. Bilden skriker ut: "Folkpartiet - Alfahannarnas parti". Janne B - mannen, myten, mannekängen

Huskurer var det jag skulle skriva. Tillbaka till ordningen. Jo! Det slog mig plötsligt. Vi för en skolpolitik som är på huskursnivå. Man föreslår saker som låter bra men är direkt destruktiva eller i bästa fall verkningslösa. Man försöker bota sjukdomar som bara existerar i Björklunds fantasi.

Jag tror det är bäst jag slutar nu. Jag är förkyld! Orsaken är ett virus. Det enda jag kan göra är att vänta, vila och dricka mycket vatten. Jag har feber, men kan sänka den genom att ta en Alvedon eller öppna balkongdörren. Orsak och verkan - allt baserat på vetenskapliga fakta. När jag är riktigt frisk ska jag ge mig på Björklund. Den dagen vill jag vara stark och laddad.

Så .. nässpray .. Alvedon .. jo .. en liten whisky då kanske. Det lär väl vara bakteriedödande i alla fall

Här berättas det om hur bloggaren nästan förföll till lyteskomik.

Nu gjorde jag det igen! Jag skrev ett långt inlägg om att vår utrikesminister måste lida av Tourettes syndrom. Jag har tagit bort det. Det är fult att vinna billiga poänger med lyteskomik. Förlåt alla med Tourettes syndrom! Förlåt Karl Bildt!

Det var bara det att jag sökte en förklaring till Kalles, jag brukar kalla honom det - lite familjärt, sätt att likna ryssarnas handlingar i Georgien med nazisternas under kriget. Det dog ju faktiskt 20 miljoner ryssar i kriget. Alla ryssar har en släkting som på ett eller annat sätt dog på grund av Hitler. När sedan en svensk utrikesminister kommer med den typen av uttalanden måste det vara minst sagt magstark för ryssen i gemen. Skulle vår utrikesminister välja liknande bildspråk för att beteckna Israels politik? Jag hoppas inte det. Det vore djupt olämpligt.

Jag har studerat Kalles blogg. Finns det några förklaringar där. Knappast! Det var då tanken slog mig - det var kanske Tourettes syndrom med verbala ticks, ett handikapp som tvingar honom att säga jättedumma saker - ja skriva i det här fallet. Oj, vilket jobbigt handikapp för en utrikesminsiter! Men, nej! Det är bara mot Rapport och Ryssar han är på det här viset.

Min nästa tanke var att han ville reta ryssarna. Det har han ju gjort förr. Ni minns de där ubåtarna? De var ju ryska, sa han. Nu var de ju inte det, men han sa det i alla fall.

Det är nog så det måste vara. Jag gjorde en sökning på hans blogg på Karl XII, och mycket riktigt. Kalle dussin fanns där.

Framför mig tonar plötsligt en bild upp sig. Lille Kalle är ute på gården, ridande på sin käpphäst iklädd sjömanskostym och en karolinerhatt. I handen håller han en liten värja inköpt på NK för 22:50. Han vill leka. Han tittar upp mot solen och beräknar snabbt åt vilket håll öster ligger. Han är dessutom en scout och de lär sig ju sånt.

- Framåt, gossar blå! ropar han till lekkamraterna, men dessa är mer intresserade av att bläddra i en upphittad Piff och tillsammans dela på en Lucky Strike. Ensam galopperar Kalle iväg mot öster med värjan mot skyn.

- Framåt gossar, nu tar vi den lede Moskoviten! ropar han där han försvinner ur sikte. Länge hör man honom ropa kommandon till obefintliga soldater. Kamraterna tittar osäkert på varandra. En efter en går de hem, var och en till sig.

En bekännelse i vilken bloggaren funderar över sitt genusperspektiv

Jösses!

Jag upprepar: Jösses!

Jag ser helt plötsligt att jag är en fånge i könsmaktsstrukturen. Av två politiska inlägg jag skriver är båda riktade mot kvinnor. Dessutom hade jag fräckheten att använda det sexistiska uttrycket pinuppa i ett av dem. I och för sig var jag noggrann med att framhålla att personen jag skrev om inte var en pinuppa, men räcker det? Ligger inte rädslan för den starka kvinnan på lur under ytan och får mig att raljera med sexistiska metaforer? Hade jag, om det varit en man, konstruerat en ispinupp som fick gamla damer att inte tro sina ögon i stället för tvärtom?

Egentligen ber jag inte om ursäkt. Jag tycker själv att man inte behöver vara så politiskt korrekt hela tiden. De jag skrivit om är människor som jag tycker har djupt osympatiska åsikter. Det spelar ingen roll att de var kvinnor. Jag har dessutom skrivit ganska elakt om män förut, dock inte här.

Jag fick däremot kaffet i halsen när jag insåg vilket mediadrev Sarah Palin utsätts för bara för att hon är kvinna. Hennes åsikter och sätt att utnyttja sina barn för sin politiska karriär är vedervärdiga. Det förtjänar hon kritik för. Det är det faktum att hon verkar kritiseras för att hon är kvinna och gör detta som gör att det känns lite obehagligt. Hade en man fått den typen av kritik? Jag tvivlar på det. Titta bara på familjen Bush där skandalerna runt barnen var större, men inte fick samma avgörande mediala betydelse.

Dessutom ser hon rätt bra ut och, eftersom hon är kvinna, kan hennes huvud placeras på allehanda stortuttade kroppar och räknas in under rubriken politisk satir. Jag har inte sett de andra kandidaterna avbildas som könsvarelser. Också det gör att det känns lite obehagligt om man tänker efter. Hon avbildas som vampyr, pinuppa, monster eller nunna. Känns kanske bilderna igen? Borde inte en människa som är övertygad om att världen skapades på 7 dagar och som tvingar sin dotter att ingå barnäktenskap kunna få på käften på nåt intelligentare sätt?


Med hopp om bättring!

AO


PS: Obama har väl avbildats som muslim eftersom han är svart då?

En bekännelse i vilken bloggaren erkänner att han är skitskraj

Det är bara att erkänna. Jag är rädd, skräckslagen och skitskraj för Sarah Palin. Jag har läst på litegrann och hon är läskig. Det som är mest skrämmande är inte att hon är en extrem högerfundamentalist som kommer att göra livet värre för homosexuella, föra krig mot muslimer av principskäl och möjligtvis starta ett tredje världskrig mot ryssarna.

Nej, det som faktiskt fyller mig med fasa är hennes förmätenhet att tro att hon är en kallad, en utvald att fullgöra Guds plan för vår värld. När hon "utvaldes" bad hon sin församlingspräst om förebilder från det Gamla testamentet. Lyckligtvis fick hon Esther som till skillnad från nästan samtliga andra gammaltestamentliga maktfigurer inte gjorde sig skyldig till folkmord som skulle fått Krigsförbrytartribunalen i Haag att blekna.

Det är hennes övertygelse om sin kallelse om också gör det så besynnerligt när hennes äldste son Track ska ut i kriget för att bättra på familjens rykte. Det för tankarna osökt tankarna till en annan gammaltestamentlig figur - Abraham.

Gud sade: "Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig."

Jag hoppas Track klarar sig. Efter vad jag förstått är han kanske inte så begåvad å huvudets vägnar. Jag hoppas han inte blir offer för sin mors maktlystnad och hennes övertygelse om att Gud verkar genom henne.

"Far", sade Isak. "Ja, min son", svarade Abraham. Isak sade: "Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?" -

AO

Lutherkoma

Idag har jag varit duktig. Jag har inte varit förmäten eller skämtat olämpligt. Tyst, allvarligt och noggrant har jag fullgjort förelagda arbetsuppgifter och sedant noggrant dokumenterat dessa på de härför föreskrivna blanketterna.

Detta vore väl kanske inte så illa om jag inte känt en viss tillfredsställelse i detta. Någonstans i mitt inre stängdes min kreativitet och lekfullhet av. Mina glada tankar ersattes av ett slags monotont surrande - ett surrogatnirvana om man får vitsa till det. Jag har råkat ut för den här känslan förr: när jag joggat och den där gången jag höll på att somna när jag körde bil och försökte lära mig strupsång.

Jag har funderat ut ett lite putslustigt uttryck för det. Lutherkoma! Jag har sett många människor som lidit av det. De brukar sitta på bussen med grå, märkligt tillfredsställda, ansikten. Ibland kan man se dem i bilar också, när man försöker gå över vägen på nåt övergångsställe. Det är då man ska passa sig. De ser dig inte. De är fast i sitt Lutherkoma.

Idag när jag kom hem lagade jag en god middag med min yngste son som medhjälpare samtidigt som jag hjälpte den äldre med hans fysikläxa. Jag fyllde diskmaskinen och skjutsade den äldre junioren till hans träning. Jag har satt på en maskin tvätt, skriver en blogg och funderar på en lång kvällspromenad lite senare - givetvis efter att jag hängt tvätten och bäddat rent i sängarna. Jag känner mig avslappnad, tillfreds och fylld av energi.

Det här Lutherkomat skrämmer mig lite. Varför slutar det inte? Varför trivs jag lite med det? Håller också jag på att bli en sån där nöjd människa som njuter av tröttheten efter en hård dags arbete?

Inge och Sten! Var finns ni när jag behöver er

Men snälla Maria Abrahamsson????

Jag råkade se paneldiskussionen mellan Göran Hägg, Stig Malm och Maria Abrahamsson i Godmorgon Sverige igår. När diskussionen hettar till så hör jag helt plötsligt Maria Abrahamsson vräka ur sig till Stig Malm att han inte ska lyssna på "gnällmassivet". Med detta avses tydligen ensamstående kvinnliga pensionärer.

Jag måste erkänna att jag drabbades av "ispinuppesyndromet". Ni vet - från Hobbex - "Gamla gubbar tror inte sina ögon". Med detta menar jag inte att Maria Abrahamsson är en pinuppa. Långt därifrån. Dessutom var det ju öron det gällde. Jag åker raskt till mitt arbete för att kontrollera med mina kamrater. De vägrar att tro mig. De vägrar att tro att en professionell politisk skribent kan säga något så cyniskt och nedlåtande. Lyckligtvis träffar jag en kollega som hört det jag hörde. Jag hade alltså rätt i det jag uppfattade.

Så tokigt det kan bli när man råkar säga vad man tänker. Jag undrar hur snacket går på SvD:s politiska redaktion? Har man kategoriserat in pensionärer i "köttberg", "gnällmassiv" och "seniormedborgare med förmögenhet och fastighet"? Det känns olustigt.

Som sagt .. Maria Abrahamsson är ingen ispinuppa.... mera bara .. is