Här berättas det om hur bloggaren nästan förföll till lyteskomik.

Nu gjorde jag det igen! Jag skrev ett långt inlägg om att vår utrikesminister måste lida av Tourettes syndrom. Jag har tagit bort det. Det är fult att vinna billiga poänger med lyteskomik. Förlåt alla med Tourettes syndrom! Förlåt Karl Bildt!

Det var bara det att jag sökte en förklaring till Kalles, jag brukar kalla honom det - lite familjärt, sätt att likna ryssarnas handlingar i Georgien med nazisternas under kriget. Det dog ju faktiskt 20 miljoner ryssar i kriget. Alla ryssar har en släkting som på ett eller annat sätt dog på grund av Hitler. När sedan en svensk utrikesminister kommer med den typen av uttalanden måste det vara minst sagt magstark för ryssen i gemen. Skulle vår utrikesminister välja liknande bildspråk för att beteckna Israels politik? Jag hoppas inte det. Det vore djupt olämpligt.

Jag har studerat Kalles blogg. Finns det några förklaringar där. Knappast! Det var då tanken slog mig - det var kanske Tourettes syndrom med verbala ticks, ett handikapp som tvingar honom att säga jättedumma saker - ja skriva i det här fallet. Oj, vilket jobbigt handikapp för en utrikesminsiter! Men, nej! Det är bara mot Rapport och Ryssar han är på det här viset.

Min nästa tanke var att han ville reta ryssarna. Det har han ju gjort förr. Ni minns de där ubåtarna? De var ju ryska, sa han. Nu var de ju inte det, men han sa det i alla fall.

Det är nog så det måste vara. Jag gjorde en sökning på hans blogg på Karl XII, och mycket riktigt. Kalle dussin fanns där.

Framför mig tonar plötsligt en bild upp sig. Lille Kalle är ute på gården, ridande på sin käpphäst iklädd sjömanskostym och en karolinerhatt. I handen håller han en liten värja inköpt på NK för 22:50. Han vill leka. Han tittar upp mot solen och beräknar snabbt åt vilket håll öster ligger. Han är dessutom en scout och de lär sig ju sånt.

- Framåt, gossar blå! ropar han till lekkamraterna, men dessa är mer intresserade av att bläddra i en upphittad Piff och tillsammans dela på en Lucky Strike. Ensam galopperar Kalle iväg mot öster med värjan mot skyn.

- Framåt gossar, nu tar vi den lede Moskoviten! ropar han där han försvinner ur sikte. Länge hör man honom ropa kommandon till obefintliga soldater. Kamraterna tittar osäkert på varandra. En efter en går de hem, var och en till sig.