Jag har funderat på det här med gudstro i dag. Det är en ganska intressant sysselsättning. Jag menar - det finns ju faktiskt två sätt att närma sig det här med att tro på Gud. Jag kan välja att använda mitt sunda förnuft eller jag kan välja inte göra det.
Om jag, som sagt, skulle använda det intellekt Gud eventuellt givit mig skulle situationen framstå som absurd. Jag låter en varelse, som jag inte på något som helst sätt kan bevisa att han existerar, styra min handlingar via en osammanhängande och etiskt sett mycket tveksam serie historier i en gammal bok. Detta är något för mitt "gudagivna" förstånd helt ofattbart. Jag har, i egenskap av gammal mentalskötare, varit med om att spärra in folk för mindre.
Nu vill jag på intet vis påstå att alla kristna, eller för den delen hinduer, buddhister, muslimer och zoroastriker, lider av svåra vanföreställningar och borde spärras in på institutioner. Jag har mött många som vid närmare granskning verkar vara helt vettiga. Ärligt talat har några av de människor jag stött på genom åren som jag känt mest respekt för varit troende.
Å andra sidan - och här vill jag betona det - å andra sidan alltså. Drabbas jag själv ibland av en oroande känsla i magtrakten. Det brukar oftast hända mig när jag befinner mig någonstans i naturen, långt från människor. Det är en känsla av någon slags stor och varm närvaro. Jag vet inte vad det är riktigt och jag tror inte det har med de där böckerna och lagarna att göra. Det får mig att fundera i alla fall.
Nu är det nog dags att återgå till verkligheten
Er Grubblande
