Alfahannar

Alfahannar! Jag har alltid haft svårt för det där primitiva i livet - att vi reduceras till hannar och honor som är offer för våra instinkter. Jag menar, till viss del funkar det ju så. Jag gillar det bara inte riktigt - jag vill vara en människa. Ni vet - en sån där som tänker, som använder sitt förstånd i stället för att vifta med sin babianstjärt och pinka in revir.

Det värsta med alfahannen är hans oförmåga att lyssna. De står där och pekar med hela handen och vräker ur sig den ena dumheten värre än den andra. Säger man emot kör de över en genom att upprepa idiotierna med högre röst pekande med hela handen: "Du hör ju inte vad jag säger", säger de. "Du stoppar huvudet i sanden och vägrar se problemen" , fortsätter de sedan med zelotisk nit. Färgen i ansiktet förändras till högröd, bröstet spänns ut och alfahannen är beredd att än en gång försvara sitt revir.

I alfahannens värld handlar det om att visa sin styrka och virilitet. Allting är yta och detta obestämbara som alfahannen själv så gärna kallar "karaktär" och "handlingskraft". Förnuft, sanning, ödmjukhet, omtanke - allt detta reduceras till flum och karaktärslöshet. Världen tillhör dem - alfahannarna som marcherar fram som hämtade ur Dressmanreklamen.

Det sorgligaste är kanske den lite misslyckade alfahannen som med pipig röst och stående på tå försöker få vara med och spela Spelet. Jag kommer osökt att tänka på vår skolminister.

När den där Björklund står där, kaukasiskt blåögd, och försöker värva röster på att vara hanne, retar det mig ofantligt. Ännu mer med tanke på att han lyckas. Dumskalle eller lögnare spelar ingen roll så länge man kan se bestämd och rakryggad ut. Den mannen har lyckats göra sig en karriär på att vara militärstilig och upprepa samma påståenden i 10 års tid. När han fått fått mothugg har han bröstat upp sig och startat tjäderspelet, trampat runt på arenan och trängt undan sina motståndare genom att brösta upp sig -kluck - kluck - kluck. När han till slut ställs mot väggen kommer hans rätta jag fram - en osäker liten man som lever på den myt han, med hjälp av sina rådgivare, byggt upp om sig själv.

Vad hände med liberalerna - partiet som stod för humanism och demokrati? Det fylldes av stylade alfahannar uppbackade av moraliskt tvivelaktiga fixarsorkar. Idag finns ingen plats för det som inte säljer. Hitler sa en gång: "Vill man ha de stora massornas sympati måste man berätta de dummaste och mest naiva saker för dem". Det känns som det vore Björklunds paroll.

Var finns de fula människorna i politiken? De har blivit bortträngda. Var finns de ångestfyllda, handikappade, rädda och undanträngda - de som behöver POLITIK! Ingen talar för dem längre. De pengar som delas ut till psykiatrin delas ut för att väljarna vill ha hårda tag mot MORDEN som dessa stackars människor tydligen begår jämt och ständigt. Var finns de som pratar för eleverna i våra skolor, som lyssnar på dem, respekterar dem och tar dem på allvar? Ingenstans! Björklund har definierat dem som okunniga bråkstakar och den som säger emot "Stoppar huvudet i sanden". Alfahannen talar! Kunskap och förnuft tiger!


Jag är nog själv nån slags alfahanne. Stor, stark och dispangulär med barn, hem och ett riktigt jobb. Jag är en vinnare i vår nya sköna värld. Ändå kan jag inte hjälpa att det gör så ont när jag ser hur ytlig och tunn den politiska världen är. Det räcker med blå ögon och en mycket enkelspårig hjärna för att lyckas i tillvaron.