Ånej!
Nu har en annan av mina hjältar gått bort. Lux Interior, sångaren i the Cramps, är död. Jag hann aldrig se dem live och nu känns det som jag skulle vilja slå en stekpanna i huvudet på mig själv för att jag missade dem. Nånstans trodde jag väl att de alltid skulle finnas kvar - till sedan - till nästa gång.
Jag kommer ihåg när jag upptäckte dem. Det var som att öppna en dörr in i en värld skapad ur min barndoms skräckserietidningar, Chock hette väl den bästa, Rockabilly och sex. Jag gillade det! Jag har älskat Cramps sedan dess och så fort jag känt ett behov av whiskey och good clean fun har the Cramps snurrat runt på skivtallriken. Dessutom har de alltid varit den bästa medicinen för att få upp humöret efter tråkiga möten på jobbet. I mobilen ligger "Like a Bad Girl Should, Bikini Girls With Machine guns, the Alligator Stomp redo att blåsa bort tristessen och apatin.
Nu tänker jag ta en lång promenad hem med the Cramps i lurarna. Vem vet? Kanske kommer jag att ta några små danssteg på vägen som en stillsam hyllning till Lux Interior.
Er tämligen sorgsne
2 kommentarer:
Jag fick tillfälle att se bandet live vid några tillfällen och tyvärr (?) måste jag säga att du har all anledning att ångra att du missade deras spelningar. Jag hatar att säga det, men jo så är det.
Jag vet!
Jag måste lära mig att fånga dagen jag med.
Skicka en kommentar