Det finns människor som gör sitt bästa för andra. Detta är en sån där insikt som man tappar bort ibland och som man sedan springer på sådär oförhappandes. Ni vet, ungefär som när man hittar den där andra kobrastrumpan som varit borta i flera månader.
Idag har jag njutit av att lyssna på Therese Eriksson från en organisation som heter Maskrosbarn. Den är till för barn till missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar. Tjejen är bara 22 år gammal men har fullständig kontroll över föreläsningen. Både elever och lärare sitter som trollbundna och lyssnar på hennes historia.
Det hon förmedlar är hopp. Det är en bristvara i vårt samhälle. Vi har skapat ett hopplöshetens paradigm för våra trasigaste ungdomar. Om du inte sköter dina studier och går den etablerade vägen har du ingen framtid. Det är budskapet som trumfas igenom. Allt annat är flum! Det är svårt att gå den etablerade vägen när du hela tiden oroar dig för att du ska komma hem och upptäcka att din mamma supit ihjäl sig.
Det liksom lyser om Therese. Hon står där och strålar ut: "Se på mig! Jag kunde! Ni kan också!"
Er hoppfulle
PS .. hemsidan ... för er och de trasiga ungdomarna: www.maskrosbarn.org
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar