I dag läste jag att Ron Asheton dött. Det är märkligt, men jag kände mig som jag förlorat en vän. Jag har aldrig träffat honom eller sett honom spela. Han har funnits där hela tiden för mig ändå.
Jag kommer ihåg när jag hämtade ut de två LP-skivorna jag beställt från England. Jag gick hem och lyssnade. Det var The Stooges och Funhouse. Jag tillbringade de närmaste dygnen vid stereon. Det var Funhouse som berörde mig mest. Det var något i det där djuriska, maniska gitarrspelet som jag omedelbart identifierade mig med. Det var den lite misslyckade förortsgrabbens revanch - han som varken var snygg eller begåvad. Äntligen hittade jag något som gav uttryck för hur jag egentligen kände - all ilska som jag skickligt dolde för omvärlden,
Jag har spelat själv sedan dess. Jag kom igång kanske ett halvår efter att jag fått skivorna. Hela tiden har jag velat nå den där känslan Ron Asheton förmedlade i "Down on the Street" eller "Dirt" - ett tuggande, aggressivt frammorrat "kom och ta mig då era jävlar". Det har hänt att jag lyckats. Det har varit höjdpunkter i mitt liv.
Ibland har livet varit förjävligt. Då har Ron Ashetons gitarr alltid funnits där för mig. När jag känt mig riktigt liten och trampad på har jag alltid kunnat frammana den där trotsiga ilskan som ändå fått mig att kämpa vidare en dag till. Det finns en oerhörd kraft i den känslan - en tjurighet som gör att jag orkar allt.
Nu är han borta. Jag önskar att jag fått tillfälle att tacka honom för allt hans musik gjort för mig. Troligtvis hade det blivit en pinsam historia där han försökt undkomma den där gråtmilt tacksamme idioten, men ändå.
Nu är det enda jag kan göra att spela "LA Blues" högt som fan för grannarna och gå ut och yla ett "Tack Ron" till stjärnorna.
Jag kommer aldrig att glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar