Jag brukar försöka göra läxan innan jag skriver. Jag gillar att vara insatt och kunnig i det jag uttalar mig om. Det finns ett problem bara. Jag blir lätt uttråkad. Den här gången orkade jag bara inte. Lena Adelsohn Liljeroths åsikter om kultur verkar rinna mellan mina fingrar som sand.
Nu tänkte jag i alla fall skriva något om vår kära kulturministers konstsyn. Ni vet hon Lena Adelsohn Liljeroths. Hon som är ihop med den där gubben och har åkt dit på olaga innehav av tårgas. Jag tänkte skriva något konstruktivt om hennes roll i den pågående debatten om Konstfack och om gränserna för det konstnärliga uttrycket. Kanske hade jag också kunnat klämma in något om konstens roll i samhället, dess funktion som utmaning, spegel, provokation.. det där viktiga ni vet.
Jag måste dessvärre ge upp. Lena Adelsohn Liljeroths ser konsten genom backspegeln, inte genom vindrutan. Jag kollade upp:
favoritbok - Hemsöborna (1887)
favorittavla - "svensk konstnär" som hon blev glad av. Knappast nåt gjort efter 50-talet alltså
favoritkonst - Konungarnas dal. Nu kan vi börja prata backspegel eftersom det är i runda slängar 3000 - 3500 år sedan.
favoritfilm och musik - Mozart. OK 1700-talsmusik är också coolt
favorisscenupplevelse - Törnrosa .. och märk väl .. med originalkulisserna från 1890 alltså. det påpekades noggrant.
Jag vill inte på något vis kritisera hennes smak. Det där är kvalitetsgrejor som nämns. Problemet är att det är föråldrat. Det är konst som hörde till en annan värld än vår, även om den bibehåller sitt värde för sin skönhet och grace. Mozart var en revoltionär på sin tid. Hans verk censurerades av den tidens makthavare. Strindberg väckte i den tidens kulturkonservativa kretsar en anstöt som får kritiken mot Konstfacks elevarbeten att framstå som små stormar i vattenglas.
Det är inte undra på att kulturdebatten helt plötsligt inriktas på företagssponsring (vilket företag vill förknippas med provokativ nyskapande konst?) och jakt på klottrare/graffitikonstnärer och institutionella frågor.
Med risk att verka elitistisk måste jag bara få fråga mig. Vore det inte underbart med en kulturminister som hade nån slags nyfikenhet och öppenhet också i det personliga förhållningssättet till kultur - någon som kunde lägga ett personligt engagemang till de vanliga flosklerna om kulturen och som också modigt kunde stå för den konst som är nyskapande, djärv och utmanande.
Er avtrubbade
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar