Stickning

För många år sedan, när jag fortfarande brukade gå på krogar, gjorde jag en intressant upptäckt. När jag drack en öl tillsammans med en vän så tog jag nästan alltid en klunk samtidigt som kamraten gjorde det. Detta var inga problem tills jag insåg att jag, när jag satt med en rökande vän, dessutom drack varje gång den rökande vännen tog ett bloss på cigaretten. Detta innebar att kvällen blev dyr och kanske inte så hälsosam i längden.

När jag diskuterade det här med andra ickerökande vänner insåg jag att jag inte var ensam om problemet. Rökarnas bolmande fick oss ickerökare att dricka för fort. Eftersom mina vänner inte bara var snygga och intelligenta utan också handlingens män (ja det var bara killar den gången) planerade vi raskt motåtgärder.

Lösningen kom lika enkelt som överraskande. Det gällde att hålla händerna upptagna för att förhindra den där otäcka okynnespimplandet. Vi skulle ta med oss stickningar på krogen. Planering vidtog. Jops krog utsågs raskt till testkrog. Vi räknade också med vi skulle behöva vara flera stycken eftersom vissa män skulle uppleva som hotfulla med vår nya hobby. Korgar med garn, stickor och stickbeskrivningar skulle införskaffas och sedan skulle vi samlas runt krogbordet. Detta var troligtvis den bästa idé vi någonsin fått.

Naturligtvis föll denna strålande plan i verklighetens kalla ljus. Ingen av oss hade en aning om hur man gjorde när man stickade. Ingen av oss hade heller självdisciplinen att lära oss.

Numera är det ju lyckligtvis förbjudet att röka på krogen. Vi ickerökare kan inte längre skylla vår alkoholkonsumtion på rökarna. Det är dessutom bättre luft och maten smakar bättre utan den där otäcka tobaksröken. Men ibland måste jag erkänna att jag saknar det där. Ibland tänker jag på hur trevligt det skulle varit att sitta där, runt bordet med varsin stickning.

Er virkade

Gudstro!

Jag har funderat på det här med gudstro i dag. Det är en ganska intressant sysselsättning. Jag menar - det finns ju faktiskt två sätt att närma sig det här med att tro på Gud. Jag kan välja att använda mitt sunda förnuft eller jag kan välja inte göra det.

Om jag, som sagt, skulle använda det intellekt Gud eventuellt givit mig skulle situationen framstå som absurd. Jag låter en varelse, som jag inte på något som helst sätt kan bevisa att han existerar, styra min handlingar via en osammanhängande och etiskt sett mycket tveksam serie historier i en gammal bok. Detta är något för mitt "gudagivna" förstånd helt ofattbart. Jag har, i egenskap av gammal mentalskötare, varit med om att spärra in folk för mindre.

Nu vill jag på intet vis påstå att alla kristna, eller för den delen hinduer, buddhister, muslimer och zoroastriker, lider av svåra vanföreställningar och borde spärras in på institutioner. Jag har mött många som vid närmare granskning verkar vara helt vettiga. Ärligt talat har några av de människor jag stött på genom åren som jag känt mest respekt för varit troende.

Å andra sidan - och här vill jag betona det - å andra sidan alltså. Drabbas jag själv ibland av en oroande känsla i magtrakten. Det brukar oftast hända mig när jag befinner mig någonstans i naturen, långt från människor. Det är en känsla av någon slags stor och varm närvaro. Jag vet inte vad det är riktigt och jag tror inte det har med de där böckerna och lagarna att göra. Det får mig att fundera i alla fall.

Nu är det nog dags att återgå till verkligheten

Er Grubblande

Allvaret börjar ... eller?

På lördag börjar det. Jag ska läsa historia. Jag ska avsluta den där C-kursen som jag aldrig avslutade när min mamma blev sjuk.

Nu är det dags att fixa det här. Nu ska det göras.

Det kommer att bli skitjobbigt. Det blir heltidsstudier och havtidsplugg. Men det ska göras.

Er oroade

Har hamnat i ett flyt

Nu har det hänt. Jag har hamnat i ett flyt. Det är oerhört oroande. Allting ordnar sig liksom av sig själv. Människor hjälper mig och är trevliga.

Jag är norrlänning. Fel. Jag är en riktig tjurig inlandsglesbygdsnorrlänning. Jag blir orolig när det går bra. Jag gillar inte att det ordnar sig.

Nu måste något gå fel. Något måste gå åt helvete. Något måste gå sönder. Tillvaron har tappat sin inneboende balans och blivit rosenrosa med jordgubbssmak och sammetshy.

Det är tur att jag blandar en egen besk. En elak liten, jävla snaps som har förmågan att ställa saker till rätta. Jag ska ta en sån - inte i dag - inte i morgon - ett tag till ska jag njuta av Piña Coladakänslan. Sedan får det vara nog. Basta!

Anders

En liten teaterpjäs

Scenen föreställer en liten mekanisk verkstad. I förgrunden, på en bänk, står en oerhört komplicerad maskin. Det verkar vara någon form av urverk med kugghjul och visare. Maskinen ser relativt välskött ut och ger ifrån sig ett förtroendeingivande surrande.

Till höger om maskinen står Algy iförd blågrå förmansrock. Han studerar maskinen med stor iver i det att han, med ena handen, kliar sig i huvudet. I den andra handen har han en, för finmekanikeryrket märkligt malplacerad, yxa.

Till vänster står Biggles. Hans fulla uppmärksamhet vilar på Algy. Släggan han utrustat sig med håller han ömsom i höger och vänster hand. Han vaggar otåligt fram och tillbaka.

- Det var som fan! Den fungerar. Det är ingenting fel med. Algy undersöker noggrant maskinen.

Biggles lägger pannan i djupa veck.

- I så fall, säger han, måste vi laga den.

Har informerats om den nya skolan.

Jag har fått en rejäl genomgång av den nya gymnasieskolan av kunniga och insatta människor. Helt plötsligt så inser jag. Det kommer inte att gå.

De kunniga människorna står där framme på podiet. De försöker förklara och redogöra för vilka förändringar som ska ske och hur dessa ska genomföras. Jag inser att de egentligen inte tror att den här reformen är möjlig att genomföra.

Jag tror jag ska använda den här sommaren till att inte tänka på framtiden...

Er bekymrade

Usama bin Goldstein

Är det nån som läst Orwells 1984 den senaste tiden?

Hallå? Någon?

Är det någon som läst Aftonbladet?

Är det någon som minns Goldstein?

Finns det några dubbelplusbra anktalare där ute?

Ett svar till Malin Siwe som jag skrev och sparte

Jag kom till att skriva lite angående det här inlägget av Malin Siwe. Först tyckte jag hon hade lite rätt, men sedan såg jag den gigantiska förenklingen:

http://www.fokus.se/2011/02/lat-sta-lararpampar/



Jag uppskattar verkligen den här artikeln även om jag inte håller med om allt. Jag har arbetat drygt 25 år i skolan och måste få lämna några ödmjuka kommentarer.
I likhet med nästan alla andra debattörer är Malin Siwes syn mycket enkel och ärligt talat lite naiv. Låt mig ta det hela från början:
1. Vi lärare ska tydligen erkänna vårt ansvar. Detta är ett oerhört intressant uttalande. Ska vi, som flagellanter, ångerfyllt vandra omkring och be om ursäkt. Vi gör ett pedagogiskt sett bra jobb trots att just den pedagogiska delen av vårt arbete hela tiden beskärs.
Vi lärare vill ha förutsättningar för att få arbeta framgångsrikt. Ge oss dessa ska du få se på ansvar också.
2. Vad gäller lärarutbildningen måste vi väl ändå vara överens om att det finns ett samband mellan nivån på de elever som söker till en utbildning och den förväntade lönen efter färdig utbildning. Jag skulle aldrig rekommendera någon med räknehuvud att bli lärare när du med samma tid på universitetet kan sluta som civilingenjör. De har högre lön Malin Siwe, tro mig, även om de arbetar på kommunkontoret.
3. Individuell lönesättning förutsätter två saker A: Rektor har befogenhet att sätta en lämplig individuell lön. B: Rektor måste ges möjlighet att följa undervisningen på ett sådant sätt att han kan bedöma vilka ess han har i ärmen.
Jag har aldrig varit med om att rektor vare sig haft denna befogenhet eller denna kunskap. Det faktum att skolan inte förmår belöna duktiga pedagoger är alltså ett ledarproblem i skolan och inte något jag som lärare på något vis ställer mig emot.
4 Malin Siwe. Jag förstår inte vad du menar. Ska jag sitta och lokalradion och förmana föräldrar?. Samhället har förändrats. Detta kan vi inte ändra på från skolans sida. Visst är det önskvärt att föräldrarna tar ansvar för barnens uppfostran. Detta är också något som den absoluta majoriteten av föräldrarna gör. En minoritet av våra elever missköter sig. Så är det och så har det också alltid varit. Detta är ett av de problem vi lärare ställs inför och det också ett problem som vi också, med rätt medel, kan lösa.
Vad gäller punkterna 5 och 6 är vi rörande överens. Vi behöver ny forskning och tydlighet i vårt bemötande av eleverna.
I övrigt tackar jag för en intressant och givande artikel som fått fart på vår interna debatt och vårt utvecklingsarbete.
Anders Olsson

Nu jäklar i min låda!

Nu ska det skrivas igen. Jag måste erkänna att min hjärna börjat skrumpna ihop. Det kan ha med 50-årsdagen att göra.

Nu jäklar i min låda!